Kvädet om Atle

Gudrun, Gjukes dotter, hämnade sina bröder, så som frejdat har blivit. Hon dödade först Atles söner, men därefter dödade hon Atle och brände hallen och hela hovet. Om detta är följande kväde diktat:


1.
Atle sänder 
en sven till Gunnar, 
att rida, en klok karl, 
Knefröd han hette. 
Han kom till Gjukes gårdar 
och till Gunnars sal, 
till bänkar omkring elden 
och till ölet ljuva. 

2.
Drottens män de drucko, 
medan dolske gäster tego, 
vin i vapensalen, 
vreden från hunnerna räddes. 
Då ropade Knefröd 
med kallsinnig röst, 
de sydländske sändemannen, 
som satt i högbänk: 

3.
"Atle hit mig sände 
att hans ärende rida 
på häst, som tuggar munbett, 
över Mörkskogen djupa, 
att bedja eder, Gunnar, 
att på bänken I kommen 
i hjälmar med ringband 
att gästa Atle. 

4.
Sköldar I där fån välja, 
och skönglättade askspjut, 
förgylda hjälmar 
er givas och hunniska trälar, 
silversytt sadeltyg, 
sydländska brynjor, 
kastspjut och fålar 
med fradga om betslen. 

5.
Den vidsträckta Gnitaheden 
vill han eder giva, 
förutom ljungande kastspjut 
och förgyllda stammar, 
stora dyrbarheter 
och Danparstaden, 
den märkliga skog, 
som man Mörkskogen kallar." 

6.
På huvudet vände Gunnar 
och till Hogne sade: 
"Vad säger du, ungersven, 
då sådant vi höra. 
Jag visste ej guld 
på Gnitaheden, 
vartill vi ej också 
ägde maken. 

7.
Sju salar vi äga, 
med svärd fulla, 
fäste av guld 
finnes på varje. 
Bäst vet jag min häst 
och bäst bita mitt svärd, 
bänksmyckande bågar 
och brynjor av guld, 
hjälm och sköld vitast, 
vandrad ur Kjars hall, 
ett mitt är bättre 
än alla hunnernas." 

Hogne sade: 
8.
"Vad råd tror du Gudrun mente, 
när nng till oss hon sände, 
virad med vargens hår, 
varning tror jag hon gav. 
Ett hår jag fann av vargen 
vridet i röda ringen; 
vargar oss vänta 
på den väg vi rida." 

9.
Ej eggade fränder 
eller andra närskylda, 
ej vänner, ej vise, 
ej väldiga herrar. 
Dem hälsade Gunnar 
som hövdes en konung, 
stolt i mjödsal, 
mycket upprörd. 

10.
"Stig upp nu, Fjorner! 
Låt ut på bänkarna 
guldskålar i modiga 
mäns händer vandra. 

11.
För nivlungars arv 
skall ulven råda, 
de gamla gråben, 
om Gunnar förloras. 
Brunpälsade björnar 
skola bita med huggtand 
göra gamman åt hundflock, 
om Gunnar ej kommer." 

12.
Sin stridsdjärve härskare 
stridbara kämpar 
gråtande följde 
ur hunners gård. 
Då sade den unge 
sonen till Hogne: 
"Hell, faren hurtiga, 
dit hugen er lockar!" 

13.
Över fjället läto krigarne 
i fullt språng löpa 
hästarne med munbett 
genom Mörkskog den okända. 
Allt Hunnerlandet darrade, 
där dristige de redo, 
gåvo gångarne fart 
över grönskande slätter. 

14.
Atles jord de sågo, 
ovan djupen vallar, 
- Bickes män stå 
på borgen den höga - 
sal över söderfolk 
med sittplatser utstyrd 
med bundna bröstskydd 
och bleka sköldar. 
Med spjut och spetsar 
spridda voro vakter 
- vin drack Atle 
i väldiga salen - 
att på Gunnars folk akta, 
om de gåve sig hit 
med vinande kastspjut 
att kriga mot fursten. 

15.
Snart varsnade deras syster, 
att i salen de kommo, 
båda hennes bröder; 
ej brydde henne ölet: 
"Förrådd är du, Gunnar 
Vad rår du väl att göra 
mot hunners onda anslag? 
Gå ut ur salen genast! 

16.
Bättre vore, broder, 
att i brynja du komme 
och i hjälmar med ringband 
att gästa Atles hem, 
att du sutte i sadel 
på solheta dagar, 
läte kvinnor kvida 
över kallnade lik 
och hunnernas sköldmör 
härverk känna, 
men Atle själv läte du 
i ormgård komma; 
nu är den ormgården 
eder beredd." 

Gunnar sade: 
7.
"För sent är nu, syster, 
att samla nivlungar; 
långt är att leta 
till ledung följe, 
från Rens Rosmofjäll 
raska kämpar." 

18.
De fångade Gunnar 
och i fjättrar satte 
burgundernas hövding 
och hår honom bundo. 

19-20.
Sju dödade Hogne 
med sitt drabbande svärd, 
i heta elden 
den åttonde han stötte, 
- så sig mot fienden värja 
skall frejdad hjälte - 
men i hunnernas händer 
Hogne föll. 
De frågade Gunnar, 
goternas furste, 
om den djärve sitt liv 
ville lösa med guldet. 

Gunnar sade: 
21.
"Hognes hjärta 
i min hand skall ligga, 
blodigt, skuret 
ur bröstet på hjälten, 
med skarpslipat kortsvärd, 
på konungasonen." 

22.
Hjärtat de skuro 
ur Hjalles bröst, 
blodigt, och på bricka 
det buro till Gunnar. 

23.
Då sade Gunnar, 
gode kämpars drott: 
"Här har jag hjärtat 
av Hjalle den fege, 
olikt hjärtat 
av den djärve Hogne, 
då det mycket bävar, 
där på brickan det ligger; 
det bävade dubbelt 
när i bröstet det låg." 

24.
Då skrattade Hogne, 
när de skuro till hjärtat 
på levande krigshjälten; 
han klagan lät ej höra. 
De på brickan blodigt lade det 
och buro det till Gunnar. 

25.
Då sade Gunnar, 
glänsande spjut-nivlung: 
"Här har jag hjärtat 
av Hogne den djärve, 
olikt hjärtat 
på Hjalle den fege; 
det föga bävar, 
där på brickan det ligger, 
bävade ej ens så, 
när i bröstet det låg. 

26.
Atle, så fjärran 
från intet du blir, 
som bliva du skall 
från skatterna våra. 
Jag är den ende, 
som gömstället vet 
för all nivlungaskatten; 
nu lever ej Hogne. 

27.
Alltid tvivel jag hyste, 
medan två vi levde, 
nu har jag intet, 
då jag ensam lever. 
Ren för guldet skall råda, 
som retar till strid, 
fors för nivlungars arv, 
som från asarne kommit. 
I virvlande vatten 
skola välska ringar lysa, 
hellre än guld på händerna 
av hunners barn må skina." 

Atle sade: 
28.
"Faren med vagnarna! 
Fången är i band nu." 
Och bort dädan 
betselskakaren 
till döden drog 
dådrike kungen. 

29.
Då red Atle den mäktige 
manyvige Glaum, 
ledsagad av krigare; 
deras svåger han var 
[Gunnars och Hognes]; 
Gudrun, i krigarnes 
glamsal gången, 
gråten sväljde. 

Hon sade: 
30.
"Så gånge dig, Atle, 
som med Gunnar du haver 
eder ofta svurit 
och uttalat fordom 
vid sol i söder 
och vid Sigtyrs berg, 
vid vilobäddens rum 
och vid Ulls ring!" 

31.
Krigarhopen lade 
levande fursten, 
i den gård, varest runt 
ringlade sig 
ormar inne. 
Men ensam Gunnar 
harmsen harpan 
med handen slog, 
strängarne klingade. 
En konung med mod 
skall så i säkerhet 
sätta sitt guld. 

32.
Atle lät löpa 
till sitt lantgods från mordet 
sin gode gångare, 
som i gruset travade. 
Larm på gården hördes, 
hästarne trängdes, 
ett hiskligt vapenslammer, 
från heden de kommo. 

33.
Ut gick då Gudrun 
Atle till mötes 
med gyllene bägarn 
att hans gengäld kungöra: 
"Få kan du, furste, 
i festsalen din 
glad hos Gudrun 
grisar hädanfarna!" 

34.
Vinfyllda skålar 
skramlade hos Atle, 
när hunnerna sutto 
i hallen och språkade. 
Raska karlar kommo 
med knävelborrar långa. 

35.
Då skred den ljushylta 
att skålar åt dem bära, 
den bistra kvinnan, åt männen, 
och mat till ölet valde 
av tvång, men till bleke Atle 
hon talade hånfullt: 

36.
"Dina söners hjärtan, 
du svärdsutdelare, 
har du blodiga 
med honung tuggat. 
Du, modige, nu kan smälta 
människostekar, 
äta dem till ölet, 
undfägna gäster i högbänk. 

37.
Du kallar ej att sitta 
i knä hos dig sedan 
Erp eller Eitil 
att två åt ölet glädjas; 
du ser ej sedan, 
sittande mitt på bänken, 
de unga skattskänkarne 
skafta spjut, 
ansa manar 
och egga hästar." 

38.
På bänkarne blev larm, 
- bistra läto männen - 
gny under guldväv, 
gråt från hunners barn, 
utom Gudrun ensam, 
som aldrig begrät 
sina björndjärva bröder 
och båda kära söner, 
unga, oskuldsfulla, 
som med Atle hon hade. 

39.
Guld sådde 
den svanvita, 
röda ringar 
räckte hon huskarlarne, 
sitt öde lät hon fyllas, 
ädelmetallen vandra, 
kvinnan alls intet 
aktade deras liv. 

40.
Intet anade Atle, 
yr han sig druckit, 
vapen han ej bar, 
var på vakt ej mot Gudrun. 
Bättre var det ofta, 
då båda kärligt 
för ädlingarnes ögon 
omfamnade varandra. 

41.
Medelst svärdsudd hon bädden 
gav blod att dricka, 
med mordgirig hand, 
och hundarne löste, 
framför hallens dörr dem hävde. 
Med het brand väckte 
husfrun sina huskarlar; 
det var hämnden för bröderna. 

42.
Åt elden gav hon alla, 
som inne voro, 
som från mordet på Gunnar 
ur Mörkhem kommit. 
Då ramlade timret 
och rykte kropparne 
samt budlungarnes gård. 
Där brunno ock sköldmör, 
livet förlustiga 
i lågan de föllo. 

43.
Nog härom är talat, 
ej någon gör så mer 
brud i brynja 
sina bröder att hämna. 
Tre konungars bane 
hon blivit har, 
förrn hon skildes hädan 
den sköna kvinnan.

Än tydligare säges härom i den grönlandske sången om Atle.