Andra kvädet om Gudrun

Konung Tjodrek var hos Atle och hade där mist nästan alla sina män. Tjodrek och Gudrun klagade för varandra sina sorger; hon talade till honom och sade:

1.
"Jag var flicka bland flickor, 
fostrad av min moder, 
ljuslätt i jungfrubur, 
med hjärtat för bröderna, 
till dess att Gjuke 
guld mig skänkte, 
guld mig skänkte 
och gav mig åt Sigurd. 

2.
Så var Sigurd 
över sönerna till Gjuke, 
som grön vitlök 
ur gräset vuxen, 
som högbent hjort 
över hårgråa rådjur, 
eller glödrött guld 
över grått silver. 

3.
Tills mina bröder 
mig ej unnade, 
att en man jag hade, 
förmer än alla. 
Sova de ej kunde 
eller saker döma, 
förrn Sigurd de låtit 
slå ihjäl. 

4.
Grane sprang till tinget, 
gny var att höra, 
men Sigurd själv 
sågs ej komma. 
Alla sadeldjuren voro 
av svett skummande, 
hade dryg möda 
med dråparne på ryggen. 

5.
Gråtande gick jag 
att med Grane tala, 
med fuktiga kinder 
jag frågade hästen. 
Sorgsen blev då Grane, 
sänkte huvudet i gräset; 
hästen visste, 
att hans herre ej levde. 

6.
Länge jag tvekade, 
länge var jag tvehågse, 
förrn om fursten jag frågade 
folkets styresman. 

7.
Gunnar hängde huvudet, 
men Hogne mig sade 
om Sigurds 
svåra död. 
"Huggen ligger 
på hinsidan vattnet 
Guttorms baneman 
ett byte för ulvar. 

8.
Se där Sigurd 
i söderled! 
Då kommer du att höra 
korpar kraxa, 
örnar skria, 
åt åteln glada, 
vargar tjuta 
vid kärestan din." 

9.
"Varför, Hogne, 
vill du mig säga 
sådan sorg, 
som min sällhet rövar. 
Ma korpar ditt hjärta 
ur kroppen slita 
över vida land! 
Du värst är av män!" 

10.
Då svarade Hogne 
så en gång, 
trög till godsinthet, 
av tärande sorg: 
"För det har du, Gudrun 
att gråta mera, 
om korpar mitt hjärta 
ur kroppen slita." 

11.
Ensam gick jag bort 
från ordskiftet, 
att på skogen samla upp 
vad ulven lämnat. 
Jag snyftade icke 
eller slog med händerna 
eller kved och klagade, 
som kvinnor göra, 
då jag satt i sorg 
vid Sigurds lik. 

12.
Natten så mörk 
som i nedan mig tycktes, 
då i sorg jag satt 
vid Sigurds lik; 
ulvarna syntes mig 
allra bäst vara, 
om de läte mig 
livet mista 
och man mig brände 
som björkens ved. 

13.
Från fjället jag färdades 
fem hela dagar, 
tills Halvs höga 
hall jag varsnade. 

14.
Sju halva år 
jag höll mig hos Tora, 
dotter till Hakon, 
i Danmarks land. 
Mig till glädje 
i guld hon sydde 
sydländska salar 
och svanor danska. 

15.
Vi virkade på väven 
vapenlekar, 
på konstrikt arbete 
konungens män; 
röda sköldar 
rustade kämpar, 
svärdsflock, hjälmflock 
hjältens följe. 

16.
Sigmunds fartyg 
foro från land, 
med gyllene stävbild 
och stammen sirad. 
Vi stickade på stycket 
de strider de hade, 
Sigar och Siggeir 
söderut på Five. 

17.
Då frågade Grimhild, 
gotiska kvinnan, 
hurudan Tora 
tyckte, att jag vore. 
Hon slutade väva 
och sönerna hämtade 
för att enträget 
åtspörja dem, 
vem ville åt systern 
för sonen bota 
eller vedergälla makan 
för mannens dråp. 

18.
Gunnar var villig 
att guld bjuda 
för att böta för brottet; 
det bjöd ock Hogne. 
Hon frågade också, 
vem färdig vore 
att springare sadla, 
att spänna för vagn, 
att häst rida 
och hök låta flyga, 
att avsända pil 
från idegransbåge. 

19.
Valdar for till danskarna 
jämte Jaritsleiv 
Eymod den tredje 
med Jaritsskar. 
In gingo då 
hjältars likar, 
Långskäggs kämpar, 
hade ludna röda kappor, 
kort brynjor, 
kupiga hjälmar, 
vid bältet svärd 
och brunt var håret. 

20.
Envar mig ville 
juveler skänka, 
juveler skänka, 
och vänligt tala, 
om de måtte för mina 
många sorger 
tillgift vinna; 
jag trodde dem icke. 

21.
Grimhild bjöd mig 
bägare att dricka, 
sval och bitter, 
att brottet jag ej mindes. 
Kraften däri 
var kommen av jord, 
av sval, kall sjö 
och svinets blod. 

22.
Där voro i hornet 
varjehanda stavar, 
ristade och rödfärgade, 
reda jag ej kunde dem: 
ormen den långe, 
oskuret ax 
från sjökonungs land, 
led inom dörr. 

23.
I ölet var 
mycket ont tillsamman, 
blad från all skogen 
och brända ollon, 
offrade inälvor, 
ärilens sot, 
kokt svinlever, 
som klagomål dövar. 

24.
Att förgäta jag gick, 
som de gissat hade, 
av ölet i salen 
all orätt mot fursten. 
Tre konungar föllo 
på knä framför mig, 
innan hon sökte 
samtal med mig själv. 

Grimhild sade: 
25.
"Jag giver dig, Gudrun, 
guld till skänks 
och en dryg del gods 
efter din döde fader, 
lödiga ringar, 
Lodvers salar, 
allt sängomhänget 
efter slagne fursten. 

26.
Hunska möar, 
som handhava vävstol 
och göra guldväv så fager, 
att gamman du får. 
Ensam skall du bjuda 
över Budles skatter, 
i gyllene prydnad 
och given åt Atle." 

27.
"Jag önskar icke 
äkta en man 
och vill ej Brynhilds 
broder äga. 
Ej bra mig passar, 
att med Budles son 
ätten foröka 
och åtnjuta lycka." 

Grimhild sade: 
28.
"Bry dig ej, att hämnd 
på hövdingar söka, 
därför att vi 
de vållande voro. 
Så skall bliva, 
som om båda levde, 
Sigurd och Sigmund, 
om söner du föder." 

29.
"Ej kan jag, Grimhild, 
glädje känna 
eller giva om mig 
åt hjälten förhoppning, 
sedan Sigurds hjärtblod 
till min smärta drucko 
vargen och korpen, 
som voro vid liket." 

Grimhild sade: 
30.
"Till ätt av alla 
den yppersta är han, 
den furste, jag funnit, 
och främst för visso. 
Honom skall du äga, 
tills dig ålderdom besegrar, 
eller sakna man, 
försmår du honom." 

31.
"Bry dig ej du 
att bjuda ut 
denna ondskefulla ätt 
så ivrigt åt mig! 
Han skall Gunnar 
grymt behandla 
och bortslita hjärtat 
ur bröstet på Hogne. 
Innan livet jag tagit 
från levnadslustige 
stridens eggare 
ej stanna jag skall." 

32.
Gråtande grep 
Grimhild det ord, 
som spådde, att ont 
ej sparas skulle 
hennes båda söner, 
och ej barnen fördärv. 

Grimhild sade: 
33.
"Mer land jag dig giver 
och lydande följe: 
Vinbjorg, Valbjorg, 
om du vill dem taga. 
Äg dem i ditt liv 
och var lycklig, dotter!" 

34.
"Den skall jag kora 
av konungar 
och dock nödtvungen få 
av närskylda fränder; 
min man mig ej bliver 
till mycken hugnad, 
ej brödernas bane 
till barnens skydd." 

35.
Snart sågs till häst 
var hurtig sven, 
och välska damer 
i vagnar lyftes. 
Sju dagar vi redo 
och drogo över land, 
påföljande sju 
vi piskade böljorna, 
trampade torrt land 
de tredje sju. 

36.
Den väldiga borgens 
väktare vid porten 
grinden öppnade, 
förrn i gården vi redo. 

37.
Atle mig väckte, 
men vara jag kände mig 
full av hätskhet 
över frändernas död. 

Atle sade: 
38.
"Nyss mig sålunda 
nornorna väckte" 
- olycksspådom 
han önskade, jag tydde - 
"jag tyckte dig, Gudrun, 
Gjukes dotter, 
hjärtlöst med svärd 
mig genomstinga." 

39.
"Det järtecknar eld, 
nar om järn man drömmer, 
något inbilskt och vänligt, 
när om vrede av kvinna; 
som bot mot ont 
jag dig bränna skall, 
läka och lindra, 
fast led du mig är." 

Atle sade: 
40.
"Jag tyckte mig på gården 
se telningar fallna, 
sådana som jag ville 
växa skulle, 
rivna upp med rötter, 
rödfärgade i blod, 
burna fram på bänkarne, 
bjudna mig att tugga. 

41.
Jag tyckte av min hand 
hökar flyga, 
utan rov, 
till olycksboning; 
deras hjärtan jag mig tyckte 
tugga till honung 
med sorgmodigt sinne, 
svullna av blod. 

42.
Jag tyckte från min hand 
hundvalpar lösa, 
och glädjelöst 
gnällde båda; 
sen kropparna döda 
mig kommo före, 
och jag tyckte mig tvungen 
att tära liken." 

43.
"Det betyder, att män 
tala om fiskfångst 
och vrida huvudet 
av vitlingar, 
innan dagen gryr, 
vad de dragit upp, de smaka; 
ej många nätter 
de mera skola leva." 

Atle sade: 
44.
"Jag tyckte sedan jag låg 
och ej sova ville, 
styvsint i sängen; 
det stannat i minnet."