Det korta kvädet om Sigurd

1.
En gång var det, Sigurd 
till Gjuke kom, 
den unge volsungen, 
som ormen dödat; 
fick tvänne bröders 
tro och loven; 
de växlade eder 
de väldiga kämpar. 

2.
Mö de honom bjödo 
och en mängd av skatter, 
unga Gudrun, 
Gjukes dotter 
Mången dag tillsammans 
de drucko och språkade, 
Sigurd den unge 
och sönerna av Gjuke. 

3.
Tills de foro att bedja 
om Brynhilds hand 
och Sigurd i deras 
sällskap red, 
den unge volsungen, 
vapenövad; 
han hade henne ägt, 
om ödet så velat. 

4.
Hjälten från södern 
lade svärdet draget; 
den sirade klingan 
kom dem emellan. 
Han kysste icke 
tjusande mö, 
ej hunske konungen 
tog henne i famn, 
åt Gjukes arvinge 
ungmön bevarade. 

5.
Vid sitt liv ej last 
hon låda visste 
och vid sin bana 
ingen brist, 
som vore en fläck 
eller föreföll vara; 
grymma skickelser 
skilde dem åt. 

6.
Ensam satt hon ute 
på aftonen av dagen, 
hon tog att tänka 
och tala om mycket: 
"Hava skall jag Sigurd 
eller se honom död, 
jag ynglingen skall 
i mina armar sluta. 

7.
Ett ord jag nu talte 
och ångrar det sedan. 
Hans hustru är Gudrun, 
men Gunnars jag; 
oss längtan lång 
gåvo leda nornor." 

8.
Ofta går hon ut 
av ondska fylld, 
av isar och ispiggar, 
om aftonstund, 
när Gudrun med maken 
går till sängs 
och Sigurd i lakanet 
sveper henne, 
den hunske konungen 
sin hustru att smeka. 

9.
"Brudgum och lycka 
bägge jag mister; 
mig glädja jag skall 
åt grymma tankar." 

10.
Av denna hätskhet 
hon hetsade sig till dråp: 
"Gunnar, mitt land 
helt förlora du skall, 
som jag skänkte dig, 
och mig själv därhos; 
lycklig jag aldrig 
lever med dig, furste. 

11.
Dit fara vill jag åter, 
där jag förut var, 
hos mina närskylde, 
närmaste fränder. 
Där vill jag sitta 
och sova mitt liv, 
om icke du Sigurd 
omkomma låter 
och en härskare bliver 
högre än andra. 

12.
Låtom sonen fara 
i sällskap med fadern, 
ej länge skall man ulvens 
unge föda. 
Vilken av hjältar 
hjälper det väl hämnden 
sedan att sona, 
det att sonen lever?" 

13.
Ledsen blev Gunnar, 
förlorade modet, 
satt dagen i ända 
dystert grubblande. 
Nu han icke 
noga visste, 
vad honom värdigast 
vore att göra 
eller honom bleve 
bäst att göra, 
då han visste sig i ed 
av volsungen tagen 
och efter Sigurd 
saknad stor. 

14.
Han lika länge 
var lott betänkte: 
förr det icke 
förekommit, 
att en konungs drottning 
från kronan ginge. 
Han kallade Hogne 
till hemligt samtal; 
han fann i honom 
en fulltrogen vän. 

15.
"Mig Brynhild ensam 
är bättre än alla, 
Budles dotter, 
hon den bästa av kvinnor. 
Förr mitt liv 
jag låta skall 
än mista denna 
mös skatter. 

16.
Vill du, att vi döda 
drotten för hans gods? 
Gott är att råda 
för Renflodens malm 
och i ro 
rikedom äga, 
sitta i fred 
och sällhet njuta." 

17.
Hogne på detta 
honom blott svarade: 
"Oss höves icke 
handskas med slikt, 
med svärd att bryta 
svurna eder, 
svurna eder, 
sagda löften. 

18.
Visst leva ej på jorden 
lyckligare män, 
så länge vi fyra 
för folket råda 
och den hunske 
hövdingen lever. 
Ej funnes i världen 
mer frejdat svågerlag, 
om länge vi fem 
föda söner 
och ätten den goda 
öka kunde. 

19.
Väl jag vet, 
vilken väg dit leder, 
Brynhilds lidelse 
brinner för häftigt." 

Gunnar sade: 
20.
"Låtom oss Guttorm 
locka till dråpet, 
vår yngre broder, 
den oerfarne! 
Han var utanför 
de eder, som svurits, 
svurna eder, 
sagda löften." 

21.
Lätt var att egga 
den ej länge ville töva; 
till hjärtat på Sigurd 
svärdet stod. 

22.
Härförarn redde sig 
till hämnd i salen 
och slungade svärdet 
efter snarrådig yngling. 
Grams glänsande järn 
till Guttorm flög, 
med kraft kastat 
ur konungens hand. 

23.
Hans fiende tumlade, 
i två delar skuren, 
hälften med händer 
och huvud för sig, 
men fotdelen 
föll på stället 

24.
Somnad var 
i sängen Gudrun 
vid Sigurds sida, 
från sorger fri; 
till ve och vånda 
vaknade hon, 
då hon flöt 
i Frejs väns blod. 

25.
Så hårt hon slog 
med händerna sina, 
att raske hjälten 
reste sig vid sängen: 
"Gråt icke, Gudrun, 
och gräm dig ej, 
min unga brud; 
dina bröder leva. 

26.
Alltför ung 
arvinge har jag; 
fly han kan ej 
ur fiendegården. 
Med sitt nya tilltag 
för nära de sig tagit, 
ett ödesdigert 
och olyckligt steg. 

27.
Ej med dem sedan, 
fast söner sju du föder, 
till tinget en sådan 
systerson rider. 
Väl jag vet, 
på vad vis det är; 
Brynhild ensam 
allt ont vållar. 

28.
Mig älskade mön 
mera än någon, 
dock grep jag ej in 
i Gunnars rätt, 
ej svågerskap jag svek 
eller svurna eder, 
på det icke jag hette 
hans hustrus käresta." 

29.
Gudrun suckade, 
men Sigurd gav upp andan. 
Så hårt hon slog 
med händerna sina, 
att genljud bägarna 
giva i vrån 
och gässen på gården 
gällt kacklade. 

30.
Då skrattade Brynhild, 
Budles dotter, 
en enda gång 
av all sin själ, 
när hon till sängen 
höra kunde 
högljudd gråt 
från Gjukes dotter. 

31.
Då sade Gunnar, 
godättades hövding: 
"Ej skrattar du därför, 
skadeglada kvinna, 
nu glad på golvet, 
att gott dig anar. 
Vi förvandlas i vrede 
din vita hy, 
illdåds alstrare? 
Ofärd dig väntar. 

32.
Du vore av kvinnor 
mest värd den lotten, 
att för dina ögon 
Atle vi dräpte, 
att blodigt sår 
på din broder du såge 
och blödande hugg 
förbinda du finge." 

Brynhild sade: 
33.
"För feghet du ej förebrås, 
fullt upp har du dräpit; 
föga Atle fruktar 
din fiendskap. 
Han skall leva 
längst av er båda 
och alltid hava 
övermakten. 

34.
Jag säger dig, Gunnar, 
vad du granneligen själv vet, 
hurusom sakskyldige 
snart I blivit. 
Jag var ej förtryckt 
och tvång jag ej led 
eller brist på gods 
i min broders hus. 

35.
Ej heller maka 
åt man jag ville bli, 
innan ni gjukungar 
till gården reden, 
på hästarne trenne 
härskare över folken, 
och eder färd 
onödig varit. 

36.
Till mig i enrum 
Atle sade, 
att av egendomen 
intet han gåve mig, 
varken guld eller jordagods, 
om mig gifta jag ej ville, 
och intet av det gods, 
som jag erhöll en gång, 
när åt mig som liten 
han lämnade det att äga 
och åt mig som liten 
mynt betalade. 

37.
I tvekan då var 
min tanke därom, 
om väl jag skulle vapen 
på valplats bära, 
båld i brynja, 
för min broders skull. 
Vida bekant 
vara det skulle 
för mången man 
till mycket bekymmer. 

38.
Vi läto det så 
till förlikning komma; 
det lekte mig i hågen 
att håvor få, 
de röda ringar, som sonen 
till Sigmund hade; 
ej önskade jag äga 
annan mans skatter. 

39.
Åt den folkens furste 
jag fäste mig då, 
som med guldet satt 
på Granes bogar. 
Han var ej i ögonen 
eder alls lik 
och för ingen del 
till utseende sådan, 
och dock kommen I mig 
som konungar före. 

40.
En jag älskade, 
ej ömsom flera, 
ej visste valkyrian 
om vacklan i håg. 
Allt det skall Atle 
efteråt finna, 
när min hädanfärd 
han höra får. 

41.
Dock livet leva 
som lättsinnig kvinna 
med en annans man 
man aldrig skall. 
Hämnd jag skall då ha 
för den harm, jag lidit." 

42.
Upp steg följets 
furste Gunnar 
och om hustruns hals 
händerna lade. 
Alla gingo 
efter varandra 
och avrådde henne 
av all sin själ. 

43.
Hon kastade från sig, 
vem som kom henne när, 
lät sig ej lockas 
från långa färden. 

44.
Han kallade Hogne 
till hemligt samtal: 
"Må männen alla, 
mina och dina 
i salen gå, 
ty svar är nu nöden! 
Må de se, om vi hindra 
min hustrus dödsfärd, 
tills med tiden 
den timar sedan; 
då låtom ödet 
över den råda." 

45.
Hogne på detta 
honom blott svarade: 
"Locke henne ingen 
från långa färden, 
varifrån återfödd 
hon aldrig blive! 
Ett missfoster kom hon 
framför moderns knän, 
till elände född 
för all sin tid 
och mången man 
till mycken sorg." 

46.
Sorgsen Gunnar 
från samtalet gick, 
då drottningen delade 
dyrbarheterna. 

47.
Hon såg sig om 
på allt sitt gods, 
på tärnorna, som dödats, 
och trälkvinnorna, 
drog guldbrynjan på, 
var ej glad i håg, 
innan hon sig sårade 
med svärdets eggar. 

48.
Bort åt sidan 
mot bolstret hon sjönk 
och, sårad av svärdet, 
sade sin tanke. 

49.
"Nu gånge de i döden, 
som guld vilja 
mottaga av mig 
och mindre gåvor. 
Jag giver envar 
ett gyllene halssmycke, 
lakan och sticktäcke, 
lysande kläder." 

50.
De tego alla 
och tänkte sig för 
och på samma gång 
svar de gåvo: 
"Nog liv ha förlorats, 
leva vi skola; 
tärnorna få göra dig 
tillräcklig heder." 

51.
Länge tänkte 
linklädd kvinna, 
ung till åren, 
och orden talte: 
"Jag vill ej, att någon 
nödbjuden och trögt 
livet för var skull 
förlora skall. 

52.
Dock brinna på bålet 
över benen av eder 
färre skatter, 
då fram I kommen 
att mig besöka 
och mindre guld. 

53.
Sätt dig, Gunnar! 
Säga dig skall jag, 
att ljuslockig brud 
bortgår ur livet. 
Ej skall edert skepp 
på sjön förgås, 
fastän mitt liv 
jag låtit har. 

54.
Du och Gudrun försonas 
snarare än du tror, 
den kloka kvinnan 
mot konungen har dock 
bedrövat minne 
av döda maken. 

55.
En mö blir född, 
modern henne fostrar; 
vacker som dagen 
och vitare i hyn 
skall Svanhild vara 
än solens stråle. 

56.
Gudrun skall du giva 
åt en god man, 
hon är det vapen, som skall vålla 
ve åt kämpar. 
Mot sin vilja 
åt man hon gives; 
henne skall Atle 
äga till hustru, 
Budles son, 
broder till mig. 

57.
Mycket jag har att minnas, 
hur mot mig de förforo, 
då I mig svårligen 
svikit haden; 
min levnads lycka 
förlustig jag gick. 

58.
Du skall Oddrun 
äga vilja, 
men Atle skall 
det icke tillåta; 
I skolen eder luta 
i löndom tillsamman, 
hon skall dig älska 
så ömt, som jag skolat, 
om blid oss skickelsen 
blivit hade. 

59.
Dig skall Atle 
illa göra, 
i trånga ormgården 
inlagd du bliver. 

60.
Det lider ej heller 
lång tid därefter, 
förrn Atle skall 
sin anda uppgiva, 
sin sällhet mista 
och sönernas liv, 
ty i sängen honom Gudrun 
med svärdets eggar 
ur vägen röjer 
vred till sinnes. 

61.
Värdigare vore, 
att vår syster Gudrun 
följde i döden 
sin förste make, 
om henne gåves 
gode mäns råd 
eller hon lynne 
likt oss hade. 

62.
Tungt är det mig 
att tala nu. 
Ej livet för vår skull 
förlora hon skall; 
höga böljor 
bära henne skola 
till de jordagods, 
som Jonakr ärvt. 

63.
[Ättlingar hon föder 
och arvtagare], 
söner som arvingar 
efter Jonakr. 
Svanhild skall hon 
sända ur landet, 
sin dotter 
och Sigurds barn. 

64.
Bickes råd 
henne bita skola, 
ty Jormunrek 
gör henne ont. 
All Sigurds ätt 
då omkommen är, 
dess mer att begråta 
för Gudrun finns. 

65.
En enda bön 
jag dig bedja vill, 
i världen den sista 
den vara skall 
Låt bygga så brett 
bål på slätten, 
att rum åt oss alla 
rikligt bliver 
åt oss, som med Sigurd, 
sökte döden! 

66.
Gör tjäll över bålet 
med bonad och sköldar, 
sirat välskt tyg 
och slavars mängd! 
Må vid min sida 
Sigurd brännas! 

67.
Må på andra sidan 
om Sigurd brännas 
mina svenner, 
med smycken prydda, 
två vid huvudet 
och hökar två; 
då är allt skiftat 
i skäligt mått. 

68.
Vile ock mellan oss 
vapnet med ringfästet, 
eggvassa järnet, 
åter så lagt, 
som när vi båda 
bädden delade 
och makar hette, 
man och hustru! 

69.
Ej hittas han 
på hälen då 
av porten till salen, 
som prydd är med ring, 
om honom mitt folk 
följer hädan; 
ej skall vår färd 
vanheder giva. 

70.
Ty honom följa 
fem tärnor, 
åtta tjänare 
av aktad släkt, 
min fostersyster, 
det fädernearv, 
som Budle gav 
åt barnet sitt. 

71.
Mycket jag sade, 
mera jag skulle 
säga, om tala 
jag tilläts av döden. 
Såren svälla, 
svag blir rösten, 
blott sant jag sade, 
så får jag sluta."