Andra kvädet om Helge Hundingsbane

Om volsungarna.

Konung Sigmund, Volsungs son, hade Borghild av Bralund till äkta; de kallade sin son Helge och efter Helge Hjorvardsson; Hagal fostrade Helge.

Hunding hette en mäktig konung, och efter honom är Hundland uppkallat. Han var en stor krigare och hade många söner, som voro i härnad. Ofrid och fiendskap var emellan konung Hunding och konung Sigmund, bådadera dräpte den andres fränder. Konung Sigmund och hans ättmän hette volsungar och ylvingar.

Helge for hemligen till konung Hundings hov och spejade; konung Hundings son Häming var hemma. Men när Helge begav sig bort, träffade han en herdegosse och sade:

1.
"Säg du åt Heming, 
att Helge minnes, 
vem i brynja 
vikingarne dräpte. 
Ulven grå 
inne ni hade, 
som kung Hunding höll 
för att Hamal vara."

Hamal hette Hagals son. Konung Hunding sände män till Hagal för att leta efter Helge, men Helge kunde icke skydda sig på annat sätt än att han tog en tjänstekvinnas kläder och gick att mala. De letade och funno icke Helge; då sade Blind den illistige:

2.
"Hagals trälkvinnas ögon 
te sig vassa, 
ej bondens ätt är det, 
som bullrar vid kvarnen; 
stenarne rämna, 
i stycken springer lådan. 

3.
Hård lott har nu 
hövdingen fått, 
då korn från Valland 
kungen skall mala; 
för denna hand 
dugde bättre 
än kvarnens handtag 
att hålla svärdet." 

Hagal svarade och sade: 
4.
"Om lådan larmar 
är litet under, 
då konungadottern 
skall kvarnen draga. 
Högre än molnen 
mön svävade 
och som vikingar 
med vapen stred, 
innan Helge till fånge 
henne gjorde. 
Syster hon är 
till Sigar och Hogne, 
därför elaka ögon 
har ylvingatärnan."

Helge kom undan och gick på härskepp; han fällde konung Hunding och kallades sedan Helge Hundingsbane. Han låg med sin här i Brunavag och gjorde där strandhugg, och de åto där rått kött.

En konung hette Hogne; hans dotter var Sigrun, hon var valkyria och red i luft och över hav; hon var Svava pånyttfödd. Sigrun red till Helges skepp och sade:

5.
"Vilka låta fartyg 
flyta vid stranden? 
Var hören I, krigare, 
hemma själva? 
Vem biden I på 
i Brunavåg? 
Vart lyster eder 
att leden känna?" 

Helge sade: 
6.
"Hamal låter fartyg 
flyta vid stranden; 
i Lässö höra vi 
hemma själva; 
bris vi bida 
i Brunavåg; 
österut lyster oss 
att leden känna." 

Sigrun sade: 
7.
"Var har du, furste, 
vapen prövat 
eller valplatsens fåglar 
föda givit? 
Vi är din brynja 
med blod bestänkt? 
Vi äta hjälmklädda kämpar 
köttet rått?" 

Helge sade: 
8.
"Det utförde ylvingars 
ättling nyss 
väster om havet, 
om veta dig lyster, 
att björnar jag tog 
i Bragalunden 
och örnens ätt 
med uddarne mättade. 

9.
Nu orsaken, mö, 
är yppad därtill; 
stekt därför föga 
vi fingo på havet." 

Sigrun sade: 
10.
"Dråp ger du tillkänna; 
död måste på valplatsen 
konung Hunding 
för Helge falla. 
Det drabbades samman, 
då släkt I hämnaden, 
och blod sprutade 
på spetsen av svärdet." 

Helge sade: 
11.
"Hur visste du, 
att vi voro de, 
snabbtänkta mö, 
som släkt hämnade? 
Många hjältesöner 
djärva äro 
och snarlika 
släktingar till oss." 

Sigrun sade: 
12.
"Ej var jag fjärran, 
du folkets hövding, 
i går på morgonen 
vid den grymmes livsslut; 
dock Sigmunds son 
slug jag anser, 
då i dunkla ord 
du döljer din bragd. 

13.
Förr en gång såg jag dig 
fara på långskepp, 
när du stod och stred 
i stammen den blodiga, 
och svala vågor 
svallande lekte. 
Nu vill sig drotten 
dölja för mig, 
men Hognes mö 
Helge känner."

Granmar hette en mäktig konung, som bodde vid Svarinshaug; han ägde många söner: en hette Hodbrodd, en annan Gudmund, den tredje Starkad. Hodbrodd var på kungastämma, han förlovade med sig Sigrun, Hognes dotter. Men när hon får veta det, red hon med valkyrior genom luft och över hav att söka efter Helge. Helge var då vid Logafjällen och hade stridit med Hundings söner. Där fällde han då Alf och Eyjolv, Hjorvard och Hervard och var mycket trött av striden och satt vid foten av Arastein. Där träffade honom Sigrun och kastade sig om halsen på honom och kysste honom och sade honom sitt ärende, såsom det säges i den gamla Volsungakvida:

14.
Sigrun sökte 
segerglad furste, 
fattade Helges 
hand i sin, 
kysste och hälsade 
härskaren i hjälm; 
kärlek då fattade 
fursten till vivet. 

15.
Hon sade sig älska 
av all sin håg 
Sigmunds son, 
innan hon sett honom. 

16.
"Med Hodbrodd blev jag 
i hären förlovad, 
men en annan ädling 
äga jag ville; 
dock fruktar jag, furste, 
mina fränders vrede, 
mot min faders egen 
önskan jag brutit." 

17.
Ej Hognes dotter 
dolde sina tankar, 
sade Helges huldhet 
sig hava önska. 

Helge sade: 
18.
"Vårda dig icke 
om vreden hos Hogne 
eller oviljan 
hos ätten din! 
Unga mö, du skall 
hos mig leva; 
dina fränder, du goda, 
fruktar jag icke."

Helge samlade då en stor flotta och for till Frekastein och de fingo på havet en livsfarlig storm; då ljungade blixtar över dem, och strålarna gingo ned i skeppen. De sågo i luften, att nio valkyrior redo, och de kände Sigrun; då stillade sig stormen, och de kommo helbrägda till land. Granmars söner sutto på ett berg, då skeppen seglade åt land. Gudmund hoppade upp på en häst och red för att speja upp på berget vid hamnen; då bärgade volsungarne seglen. Då sade Gudmund, Granmars son:

19.
"Vem är den sköldung, 
som skeppen styr, 
och gyllene stridsfana 
i stammen hissar? 
Ej frid tycks mig vara 
i främsta spetsen, 
kring vikingar blodsrodnad 
blänker i skyn." 

Sinfjotle sade: 
20.
"Här må Hodbrodd 
Helge känna, 
den till flykt tröge, 
i flottans mitt. 
Din ätts odaljord 
han under sig tvungit, 
fjorsungaarvet 
med fejd vunnit." 

Gudmund sade: 
21.
"Dess förr vi skola 
vid Frekastein 
sams till samman 
om vår sak tala. 
Tid är, Hodbrodd, 
hämnd att vinna, 
om den lägsta lotten 
vi länge fingo." 

Sinfjotle sade: 
22.
"Förr skall du, Gudmund, 
fösa getter 
och i branta 
bergsklyftor kliva, 
hava i handen 
en hasselpåk; 
det ser du hellre 
än svärdets domar." 

Helge sade: 
23.
"Det synes dig bättre, 
Sinfjotle, passa 
att gå i strid 
och glädja ornar 
än med onyttiga 
ord att tvista, 
om än hätskhet 
härskarne skiljer. 

24.
Ej goda tyckas mig 
Granmars söner 
men sanning dock höves 
en hövding att säga. 
På Moinsheim 
märka de läto, 
att de saknade ej att svinga 
svärden mod, 
mycket käcka 
kämpar de äro."

Gudmund red hem med krigsbud; då samlade Granmars söner en här. Med kommo många konungar, där var Hogne, Sigruns fader, och hans söner Brage och Dag. Där var stor strid, och alla Granmars söner föllo och alla deras hövdingar utom Dag Hognesson, som fick fred och svor volsungarne eder. Sigrun gick ut bland de fallne och träffade Hodbrodd nära döden. Hon sade:

25.
"Icke skall Sigrun 
från Sevafjällen, 
konung Hodbrodd, 
dig hålla i famn. 
Gånget är livet 
för Granmars söner; 
ulvaflocken grå 
äter ymigt lik."

Då träffade hon Helge och blev mycket glad.

Han sade: 
26.
"Ej allt, du kloka, 
blev idel lycka, 
dock säger jag, att nornorna 
något vålla. 
På morgonen föllo 
vid Frekastein 
Brage och Hogne; 
deras baneman var jag. 

27.
Rollaugs söner livet 
vid Lebjorg miste, 
men konung Starkad 
vid Styrkleiv föll; 
denna furste var det vildaste 
väsen jag sett, 
då bålen slogs, 
fast borta var huvudet. 

28.
De allra flesta 
av fränderna dina 
ligga på jorden, 
till lik vordna. 
Hindra kampen du ej kunnat; 
det kom på din lott, 
att för stormän 
till strid du blev." 

29.
Da grät Sigrun. Han sade: 
"Trösta dig, Sigrun! 
Ett tvistefrö du varit oss. 
ej sköldungar skickelsen motstå." 

Sigrun sade: 
"Jag önskade, de levde 
de som avlidna äro, 
finge i din famn jag dock slutas."

Helge äktade Sigrun, och de fingo söner; Helge var då ej gammal. Dag Hognesson blotade till Oden om hämnd för sin fader, och Oden lånade Dag sitt spjut. Dag träffade sin svåger Helge på det ställe, som heter Fjoturlund; han rände igenom Helge med spjutet. Där föll Helge, men Dag red till Sevafjällen och sade Sigrun nyheten:

30.
"Sen är jag, syster, 
din sorg att båda, 
ty nödtvungen jag 
min närmaste bedrövat. 
På morgonen föll 
vid Fjoturlunden, 
den bäste furste, 
som bodde i världen, 
som alla hövdingar 
på halsen stod." 

Sigrun sade: 
31.
"Dig skola alla 
eder bita, 
som du hade 
åt Helge svurit 
vid floden Leiptrs 
lysande vatten 
och vid Vågens 
våta sten. 

32.
Segle ej det skepp, 
som seglar med dig, 
fast förlig vind 
efter fartyget blåser! 
Löpe ej den häst, 
som löper med dig, 
fast för fiender 
du flykta skall! 

33.
Bite ej det svärd, 
som svänges av dig, 
om ej dig själv 
det sjunger om huvudet. 
På dig vore hämnad 
Helges död, 
om du vore en varg 
i villande skog 
utan egendom 
och all gamman 
och föda ej finge, 
om de fallne du ej åte." 

Dag sade: 
34.
"Vansinnig, syster, 
och från vettet du är, 
då du önskar ofärd 
åt egen broder. 
Oden ensam 
allt ont vållar, 
ty mellan släktingar 
söndring han stiftat. 

35.
Din broder röda 
ringar dig bjuder, 
hela Vandilsve 
och Vigdalarne. 
Tag halva boet 
till bot för din sorg, 
du smyckade brud, 
jämte sönerna dina!" 

Sigrun sade: 
36.
"Så säll jag ej sitter 
vid Sevafjällen, 
arla eUer särla, 
att jag älskar livet, 
om konungens krigare 
ej kasta glans 
och Vigblär ej hit 
med hövdingen löper, 
guldbetslade fålen, 
och ej fursten jag hälsar. 

37.
Så hade Helge 
hållit i rädsla 
sina fiender alla 
och fränderna deras, 
som getter vilda 
för vargen springa, 
fuUa av fasa, 
från fjället ned. 

38.
Helge så högt 
över hövdingar stod 
som ädelformad 
ask över törne, 
och som daggstänkt hjort 
bland djuren går 
och huvudet bär 
högre än alla 
och hornen glänsa 
mot himmelen själv."

En hög gjordes efter Helge. Men när han kom till Valhall, då bjöd honom Oden att råda över allt jämte sig.

Helge sade: 
39.
"Åt männen alla 
måste du, Hunding, 
fotbad bära 
och brasa tända, 
hundar binda, 
hästar vakta, 
giva svinen mat, 
förrn till sängs du går."

Sigruns tjänstekvinna gick om aftonen vid Helges hög och såg, att Helge red till högen med många män.

Tjänstekvinnan sade: 
40.
"Är blott svek den syn, 
som se jag tycker mig, 
eller ragnarök. 
Rida väl de döde, 
då I huggen med sporrar 
hästarne edra, 
eller har åt hövdingar 
hemlov givits?" 

Helge sade: 
41.
"Ej blott svek är den syn, 
som se du tycker dig, 
ej åldrarnes ände, 
fast oss du ser, 
fast vi hugga med sporrar 
hästarne våra, 
fast hellre har åt hövdingar 
hemlov givits."

Hem gick tjänstekvinnan och sade till Sigrun:

42.
"Gå ut, du Sigrun 
från Sevafjällen, 
om dig lyster att folkets 
furste träffa. 
Högen är öppen, 
Helge är kommen. 
Såren blöda, 
och så bad dig fursten, 
att sårets ström 
du stilla skulle."

Sigrun gick in i högen till Helge och sade:

43.
"Nu gläder mig så mycket, 
att vi mött varandra, 
som Odens hungrande 
hökar glädjas, 
när de veta om valplatsens 
varma stekar 
eller dagens gryning 
daggstänkta se. 

44. Dig vill jag kyssa, 
döde konung, 
förr än du blodiga 
brynjan avtager. 
Ditt hår är, Helge, 
höljt med rimfrost, 
fursten är fullstandigt 
färgad med blod, 
händerna kalla 
på Hognes måg. 
Huru skall bättring 
din brud åt dig vinna? 

Helge sade: 
45.
"Ensam du, Sigrun, 
från Sevafjallen, 
vållar, att Helge 
är våt av tårar. 
Du gråter, du guldprydda, 
av grämelse tårar, 
du solbjärta, sydländska, 
förrn att sova du går. 
Var tår faller blodig 
på bröstet av fursten, 
iskall, inbränd, 
av ångest fylld. 

46.
Dock kom, låt oss dricka 
kostliga drycken, 
fast livslust och land 
förlorat vi hava. 
Ingen skall kväda 
klagovisa, 
fast han ser svåra 
sår på mitt bröst, 
ty en brud nu höljes 
utav högen, 
en furstedotter 
hos oss fallna är."

Sigrun redde en säng i högen.

47.
"Här har jag bäddat 
dig, Helge, en säng, 
som från ängslan är fri, 
du ylvingaättling! 
I din famn jag vill, 
du furste, somna, 
som hos levande hjälten 
jag göra skulle." 

Helge sade: 
48.
"Nu säger jag intet 
oväntat vara 
sent eller tidigt 
vid Sevafjällen, 
när på den avlidnes 
arm du sover 
i högen, du vita, 
Hognes dotter; 
är dock kvar i livet, 
du konungborna. 

49.
Tid är mig att rida 
rodnande vägar, 
låta bleka fålen 
flyga sin stig. 
Väster jag skall 
om vindhemmets bro, 
förrän Salgovner 
segerhjältar väcker."

Helge och hans följe redo sin väg, men Sigrun och tärnan gingo hem till gården. Andra aftonen lät Sigrun tärnan hålla vakt på högen. Men i skymningen, då Sigrun kom till högen, sade hon:

50.
"Kommen vore nu, 
om komma han tänkte, 
Sigmunds son 
från Odens salar. 
Hoppet bleknar, 
att härskarn kommer 
när örnarna sitta 
på askens grenar 
och drottföljet drager 
till drömmarnes ting. 

51.
Var ej avvita nog 
att ensam färdas, 
du sköldungars dis, 
till de dödas boning, 
ty mäktigare bliva, 
mö, om natten 
alla dödas vålnader 
än i dagens ljus."

Sigrun blev kortlivad av sorg och bedrövelse. Det var en tro i forntiden, att människor föddes på nytt, men det kallas nu käringprat. Helge och Sigrun påstås hava blivit återfödda; han hette då Helge Haddingjaskate och hon Kara Halvdansdotter, såsom säges i Karoljod, och hon var valkyria.