Kvädet om Volund


Nidud hette en konung i Sverge; han hade två söner och en dotter, hon hette Bodvild. Det fanns tre bröder, söner av lappkonungen: [Isl. Finnar 'lappar'] den ene hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Volund; de åkte skidor och jagade djur. De kommo till Ulvdalarne och gjorde sig hus där; där är ett vatten, som heter Ulvsjön. Tidigt om morgonen funno de på sjöstranden tre kvinnor, som spunno lin; bredvid dem lågo deras svanhamnar; det var valkyrior. Det var två döttrar av konung Lodver: Ladgunn svanvit och Hervor allvitr, men den tredje var Olrun, Kjars dotter från Valland. De togo dem med sig hem till sin stuga. Egil äktade Olrun, Slagfinn Svanvit men Volund Allvitr. De bodde där sju år; därpå flögo kvinnorna att deltaga i drabbningar och kommo icke åter. Då skidade Egil att leta efter Olrun, och Slagfinn sökte Svanvit, men Volund stannade kvar i Ulvdalarne. Han var den händigaste man, som man känner i fornsagor. Konung Nidud lät taga honom till fånga, såsom här omtalas:


1.
Möar flögo sunnan 
Mörkskogen igenom, 
Allvitr den unga 
att örlog föra. 
På sjöstrand sig satte 
de sköna att vila, 
kvinnor från södern, 
kostbart lin spunno. 

2.
Egil slöts 
av en av dem, 
en fager mö, 
i famnen den vita; 
den andra var Svanvit, 
med svanfjädrar flög; 
den tredje systern 
slog sin arm 
omkring Volunds 
vita hals. 

3.
Sju år sutto de 
sedan stilla, 
hela det åttonde 
hyste de trånad, 
men det nionde 
de nödgades skiljas. 
Möarna längtade 
till mörkan skog 
- Allvitr den unga - 
att örlog föra. 

4.
Hem väderbitne skytten 
vände från jakten; 
Slagfinn och Egil 
funno salarne öde, 
gingo ut och in 
och om sig sågo. 
Åt öster åkte Egil 
efter Olrun 
men åt söder Slagfinn 
efter Svanvit. 

5.
Ensam satt Volund 
i Ulvdalarne, 
slog guldet röda 
kring glimmande sten, 
alla ringarna på lindebast 
lyckte han väl; 
sitt väna viv 
väntade han så, 
i hopp, att hon skulle 
till honom komma. 

6.
Det spörjer Nidud, 
njarernas drott, 
att ensam Volund 
i Ulvdalarne satt. 
Om natten kommo män 
med nitade brynjor, 
deras sköldar blänkte 
vid skenet av nedanet. 

7.
De stego ur sadlarne 
vid salens gavel 
gingo därifrån in, 
och upp längs salen; 
de sågo på bast 
bundna ringar, 
sju hundra av alla, 
som husbonden ägde. 

8.
De togo dem av, 
och de trädde dem på, 
förutom en, 
som de av läto bliva. 
Hem vände från jakten 
väderbitne skytten, 
Volund, vandrande 
en väg så lång. 

9.
Han gick att av bruna 
björnhonan steka, 
snart den torra 
tallens ris, 
den vindtorra veden, 
för Volund brann. 

10.
På huden av björnen 
satt härskaren över alfer, 
räknade ringarne, 
rövad var en. 
Han tänkte, att den lånats 
av Lodvers dotter, 
Allvitr den unga, 
att hon återkommit. 

11.
Han satt så länge, 
att han somnade, 
i ve och vånda 
han vaknade åter; 
kände bojor tunga 
bundna på händerna 
och på fötterna 
en fjätter spänd. 

Volund sade: 
12.
"Vilka krigare är det, 
som knöto på mig 
band av bast 
och bundo mig?" 

13.
Nu ropade Nidud, 
njarernas drott: 
"Var fick du, Volund, 
furste för alfer, 
vårt egna guld 
i Ulvdalarne? 

14.
Guld fanns där icke 
på Granes väg, 
fjärran är vårt land 
från fjällen vid Ren." 

Volund sade: 
"Mera kostbarheter 
minns jag, att vi ägde, 
då vi bröder med hustrur 
ännu hemma voro. 

15.
Ladgunn och Hervor, 
av Lodver var hon barn, 
bekant var Olrun 
som Kjars dotter." 

16.
[Ute står Niduds 
illsluga drottning, 
och] in hon gick 
och upp längs salen. 
Hon stod på golvet 
och stämman sankte: 
"Fredlig är ej han, 
som föres ur skogen."

Konung Nidud gav sin dotter Bodvild den guldring, som han tog av bastet hos Volund, men han själv bar svärdet, som Volund ägde och, drottningen sade:

17.
"Hans tänder synas, 
då svärdet visas honom 
och den ring, som Bodvild 
bär, han varsnar; 
ögonen likna 
den lömske ormens. 
Skären sönder 
hans senors styrka 
och sätten honom sedan 
i Sävarstad!"

Så gjordes, att hans senor skuros av i knävecken och han sattes på en holme, som var där utanför land och hette Sävarstad. Där förfärdigade han allehanda dyrbarheter åt konungen. Ingen människa tordes gå till honom utom konungen allena.

Volund sade: 
18.
"Jag ser på Nidud 
ett svärd vid bältet, 
som jag vässat har, 
så väl jag kunnat, 
och vilket jag härdade, 
som helst jag ville. 
Borta från mig bäres 
denna blixtrande klinga, 
jag ser den ej buren 
till smedjan åt Volund. 

19.
Nu bär Bodvild 
min bruds 
röda ringar 
- rånet ej bötas." 

20.
Han satt och sov ej 
och slog med hammaren, 
gjorde ganska snart 
ett svek mot Nidad. 
Att kostbarheter se 
kommo de två unga 
sönerna av Nidad 
till Sävarstad. 

21.
De kommo till kistan, 
krävde nycklarne, 
uppenbar var ondskan, 
när i den de sågo. 
En mängd smycken där fanns, 
som för sönerna vistes, 
att rött guld det vore 
och rikedomar. 

Volund sade: 
22.
"Kom allena, ni två! 
Kom en annan dag! 
Som gåva åt eder 
detta guldet jag lämnar. 
Säg det ej för flickorna 
och folket i salen, 
för ingen människa, 
att mig ni träffat!" 

23.
Snart ropade 
småttingen den andre, 
broder till broder: 
"Bort att se ringar!" 
De kommo till kistan, 
krävde nycklarne, 
uppenbar var ondskan 
när i den de sågo. 

24.
Gossarnas huvud 
högg han av 
och lade benen 
under blåsbälgens vattengrop, 
men huvudskalarna, 
som under håret voro, 
svepte han i silver 
och sände till Nidad. 

25.
Men av ögonen gjorde han 
ädelstenar, 
sände dem till Nidads 
sluga drottning, 
men av tänderna 
på de två gossarne 
smidde han bröstsmycken 
och sände till Bodvild. 

26.
Ringen Bodvild 
att rosa begynte 
- - - 
[bar den till Volund], 
då hon brutit den sönder: 
"Annat än åt dig 
jag dristar ej säga det." 

Volund sade: 
27.
"Bräckan på guldet 
botar jag så, 
att din fader 
det fagrare synes 
och din moder 
mycket bättre 
och dig själv 
lika skönt också." 

28.
Genom öl han henne 
överlistade, 
så att hon somnade, 
där hon satt på bänken: 
"Nu har jag hämnat, 
vad mig harm har gjort, 
allt utom ett 
av det ondskefulla." 

29.
"Bra", sade Volund, 
"må på benen jag komma, 
som Nidads kämpar 
mig nekade bruka." 
Leende Volund 
i luften sig höjde, 
gråtande Bodvild 
fick gå från ön, 
sörjde älskarens färd 
och sin faders vrede. 

30.
Ute stod Niduds 
illsluga drottning, 
och in hon gick 
upp genom salen, 
- men på salens hägnad 
han satte sig att vila
- 
"Är du vaken, Nidud, 
njarernas drott?" 

Nidud sade: 
31.
"Jag vakar alltid, 
välbehag saknar, 
jag sover föga, 
sedan sönerna dogo, 
i mitt huvud det kyler, 
köld ge dina råd, 
jag vill nu gärna 
med Volund tala." 

32.
"Yppa mig, Volund, 
alfernas furste, 
vad blev av blomstrande 
barnen mina!" 

Volund sade: 
33.
"Först skall du alla 
eder svärja: 
vid skeppets bord 
och vid sköldens rand, 
vid hästens bog 
och vid huggsvärdets egg, 
att du Volunds viv 
ej vållar kval 
eller min brud 
till bane varder, 
fast jag käresta har, 
som I kännen, 
eller i din boning 
barn jag äger. 

34.
Gå bort till den smedja, 
du byggt åt mig, 
där finner du bälgarne 
med blod bestänkta. 
Dina gossars huvud 
högg jag av 
och lade benen 
under bälgens vattengrop. 

35.
Men huvudskålarna, 
som under håret voro, 
svepte jag i silver 
och sände till Nidad, 
och av ögonen gjorde jag 
ädelstenar, 
sände dem till Nidads 
sluga drottning. 

36.
Men av tänderna 
på de två gossarne 
smidde jag bröstsmycken 
och sände till Bodvild. 
Nu Bodvild bär 
ett barn under hjärtat, 
enda dottern 
till eder båda." 

Nidud sade: 
37.
"Ej något du sagt mig, 
som jag sörjt över mera 
eller ville, att det värre 
dig, Volund, må bekomma. 
Sa hög är ingen man, 
att från hästen han dig tager, 
inga nävar nog starka 
att här nedifrån dig skjuta, 
där du hänger svävande 
i högan sky." 

38.
Leende Volund 
i luften sig höjde 
och kvar, i sorg 
sänkt, satt Nidud. 

Nidud sade: 
39.
"Stig upp, Tackrad, 
min träl den bäste, 
bed du Bodvild, 
den bländvita mön, 
gå fagert smyckad 
med sin fader att tala." 

40.
"Är det sant, Bodvild, 
som de sagt till mig? 
Var du på holmen 
till hopa med Volund?" 

Bodvild sade: 
41.
"Sant är det, Nidad, 
som man sade dig. 
Jag var på holmen 
tillhopa med Volund, 
en olycksstund, 
som aldrig bort komma. 
Honom jag icke 
hindra kunde; 
honom jag icke 
hindra förmådde."