Den Höges sång (Havamal)

1. 
Alla dörrar, 
innan in man går, 
skarpt skådas skola, 
skarpt granskas skola, 
ty ovisst är att veta, 
var ovänner sitta 
borta på salens bänkar. 

2. 
I givande, hell er! 
Gäst är in kommen, 
Sägen, var sitta han skall! 
Brått har den, 
som på bränderna vid härden 
skall fresta, vad framgång han får. 

3. 
Eld behöver, 
den in har kommit, 
och kall har blivit om knäna. 
Mat och kläder 
den man tarvar, 
som har över fjällen farit. 

4. 
Vatten tarvar 
vandrarn, som kommer till måltid, 
handduk och vänlig välkomst; 
välvilligt sinne, 
om han sådant kan vinna, 
samspråk och bjudning tillbaka. 

5. 
Vett behöver, 
den som vida färdas; 
lätt är hemma vadhelst. 
Mång ögonkast får, 
den som intet förstår 
och sitter med kloka tillsammans. 

6. 
Över sitt förstånd 
skall man stolt ej vara, 
fasthellre i väsendet varsam! 
När en klok och sluten 
kommer till gården, 
sällan den försiktige sig skadar, 
ty osvikligare vän 
man aldrig får 
än mycket mannavett. 

7. 
Den varsamme gästen, 
som till gille kommer 
tiger under lyssnande tystnad; 
med öronen hör efter, 
med ögonen skådar, 
så spanar var klok och spejar. 

8. 
Säll är den, 
som åt sig vinner, 
lovord och lisa i nöden. 
Otryggt är allt, 
som man äga skall, 
buret i andras bröst. 

9. 
Säll är den, 
som för sig äger 
lovord och förstånd uti livet, 
ty onda anslag 
man ofta rönt 
alstras ur andras bröst. 

10. 
Bättre börda 
man bär ej på vägen 
än mycket mannavett. 
På främmande ort 
går det framför guld. 
Slikt är den torftiges tillflykt. 

11. 
Bättre börda 
man bär ej på vägen 
än mycket mannavett. 
Sämre vägkost 
man ej släpar över fältet 
än övermått utav öl. 

12. 
Ej är så gott, 
som gott man säger, 
öl för människors ätt; 
ty mindre en man, 
ju mera han dricker, 
vet till sig, vad tankar han har. 

13. 
Glömskans häger heter, 
den över glatt lag svävar; 
han snattar från män deras sans. 
Med den fågelns fjädrar 
jag fjättrad blev 
i Gunnlods gård. 

14. 
Drucken jag blev, 
blev döddrucken 
hos den förfarne Fjalar. 
Gille är ypperst, 
då var gäst går hem 
med sinnen i full sans. 

15. 
Tyst och klok 
vare konungason, 
och djärv, när strid står; 
munter och glad 
bland män envar, 
tills han av döden drabbas! 

16. 
Ovis man 
tror sig alltid skola leva, 
om för vapenskifte han sig aktar, 
men ålderdomen giver 
honom ingen frid, 
fast honom spjuten spara. 

17. 
En gäck stirrar, 
när han till gille kommer; 
han talar om allt eller tiger; 
på samma gång, 
som en sup han får, 
då är det slut med hans slughet. 

18. 
Blott den vet, 
som vida reser 
och fjärran farit har, 
vad lynnesart 
leder envar. 
Han vet, vad vett är. 

19. 
Håll ej på hornet, 
drick dock hovsamt själv, 
tala, vad som höves, eller tig! 
För det okynnet 
ingen dig tadlar, 
att du tidigt sängen söker. 

20. 
Glupske slukaren, 
om besinning han ej vet, 
äter sig ohälsa. 
Löje skaffar ofta 
i lag med okloka 
åt enfaldig man hans mage. 

21. 
Hjordar veta 
när vända hem de skola, 
och gånga då från gräset, 
men ovis man 
aldrig känner 
sin egen mages mått. 

22. 
En eländig man 
och illasinnad 
gör hån åt vad som helst; 
det vet han icke, 
som han veta behövde, 
att honom fel ej fattas. 

23. 
Ovis man 
alla nätter vakar, 
grubblar och grämer sig för allt; 
matt är han, 
när morgonen kommer; 
vedermödan är, som den var. 

24. 
Ovis man 
tror alla vara 
vänner, som vänligt le; 
han förstår icke, 
fast de stämpla mot honom, 
om han bland sluga sitter. 

25. 
Ovis man 
tror alla vara 
vänner, som vänligt le; 
när på tinget han kommer, 
det ter sig klart, 
att få hans talan föra. 

26. 
Ovis man 
tror sig allt veta. 
när i vrå i skygd han vistas; 
men slätt han vet, 
vad han svara skall, 
när män hans förmåga fresta. 

27. 
Ovis man, 
som bland andra kommer, 
gör bäst i att tyst förbliva; 
ingen vet, 
att han intet kan, 
om ej för ymnigt han ordar. 
Ingen känner 
den, som ingenting vet, 
om icke för ymnigt han ordar. 

28. 
Klok den synes, 
som kunnig är 
att spörja och spörsmål besvara. 
Hemligt aldrig 
kan hållas sådant, 
som går ifrån mun till mun. 

29. 
Alltför mycket talar, 
den som aldrig tiger, 
av ord med ingen mening. 
Hastig tunga, 
som ej hålles i styr, 
ofta sig ofärd pratar. 

30. 
Till ögnagyckel 
skall man annan ej hava, 
om han gör som gäst besök. 
Klok mången tyckes, 
om han ej tilltalas, 
och helskinnad hållas han får. 

31. 
Klok förefaller, 
den till flykten tager, 
en gäst, som är hånfull mot gäst. 
Föga den vet, 
som flinar vid måltid, 
om han med gramsne ej glammar. 

32. 
Många män 
med mångprövad vänskap 
gyckla med varandra vid gillet. 
Alltid det är 
ett upphov till strid, 
att gäst tvistar med gäst. 

33. 
På morgonen en man, 
sig måltid rikligt skaffe, 
om han till bekanta ej kommer; 
annars sitter han och snappar, 
som svulten han vore, 
och kan föga fråga. 

34. 
Stor omväg 
till ovän är, 
fast vid vägen hans stuga stode; 
men till god vän 
på gen vägar, 
vore han än fjärran faren. 

35. 
Gå skall man, 
ej är gott, att gäst 
är ständigt på samma ställe. 
Ljuv bliver led, 
om länge kvar 
på en annans bänk han bliver. 

36. 
Ett bo är bäst, 
fast blott helt litet, 
herre är hemma envar. 
Fast man tågor har till tak 
och blott två getter äger, 
är det bättre än bedja om mat. 

37. 
Ett bo är bäst, 
fast blott helt litet, 
herre är hemma envar. 
blödande är hjärtat 
på den, som bedja skall 
sig mat till varje mål. 

38. 
Från sina vapen 
ej vike en man 
på fältet ett enda fjät, 
ty ovisst är att veta, 
när ute på vägen 
spjutets spets kan tarvas. 

39. 
Ej så givmild man 
eller gästfri jag fann, 
att ej åt gåvor han gladdes, 
eller så litet snål 
på sitt gods, 
att led vore lön, om han finge. 

40. 
Den som välstånd 
förvärvat har, 
skall torftighet ej tåla; 
ofta spars åt okär, 
vad åt älskling var ämnat; 
mycket går värre, än man väntat. 

41. 
Med vapen och kläder 
glädje vänner varandra! 
Själv man skönjer det bäst. 
Gneom gengåvor vänskapen 
vara längst; 
om annars det vill sig väl. 

42. 
Till sin vän 
skall man vän vara 
och vedergälla gåva med gåva; 
med löje skall man 
löje gälda 
och försök att lura med lögn. 

43. 
Till sin vän 
skall man vän vara, 
till honom och hans vän; 
men till oväns vän 
skall ingen man 
någonsin vän vara. 

44. 
Vet du, om vän du har, 
som du väl tror 
och gott av honom vill hava; 
förtrolig skall du vara 
och vängåvor skifta, 
träffa honom titt och ofta. 

45. 
Om du har en annan, 
som du illa tror, 
och av honom dock gott vill hava; 
fagert skall du tala 
men falskt tänka 
och vedergälla list med lögn. 

46. 
Ytterligare gäller 
om den, du illa tror 
och vars onda sinne du anar: 
mot honom skall du le 
och låtsa vänskap; 
samma gåva åt givaren gälda. 

47. 
Ung var jag fordom 
och for ensammen, 
då råkade jag vilse om vägen; 
jag tyckte mig rik, 
då jag träffade en annan: 
man är mans gamman. 

48. 
Modiga och givmilda 
män leva bäst, 
nära sällan sorg; 
men fåvitsk man 
fruktar allt möjligt, 
sörjer alltid snål vid gåvor. 

49. 
Med kläderna mina 
jag klädde på fältet 
tvänne gubbar av trä; 
hela karlar de tycktes, 
när en klut de hade; 
nesligt är naken vara. 

50. 
Tallen torkar, 
som på tomten står, 
och ej skyddas av bark eller barr; 
så är ock en, 
som ingen älskar. 
Vi skall han länge leva? 

51. 
Om ock hetare än eld 
med osäkra vänner 
brinner fem dagars fred, 
så slocknar den dock, 
när sex de bliva, 
och vissnar all vänskap. 

52. 
Mycket skall 
ej mannen giva, 
ofta får han lovord för litet; 
med hälften av en bulle 
och med bägare på lut 
vann jag mig en vän. 

53. 
Små sandstränder, 
små sjöar, 
små äro människors sinnen. 
Ej samtliga män 
fingo samma visdom; 
ovis överallt är enhälft. 

54. 
Medelmåttigt klok 
var man skall vara, 
aldrig vara alltför klok. 
Bland män är livet 
mest fagert för dem, 
som väl veta mycket. 

55. 
Medelmåttigt klok 
var man skall vara, 
aldrig vara alltför klok. 
Klok mans sinne 
är sällan glatt, 
om allvis han är, som det äger. 

56. 
Medelmåttigt klok 
var man skall vara, 
aldrig vara alltför klok. 
Sitt öde vete 
ingen på förhand; 
då är honom sorglösast sinnet. 

57. 
Brand brinner av brand, 
tills han brunnen är, 
låga tändes av låga. 
Den ene för den andre 
genom ord blir känd, 
och den alltför slöe genom slapphet. 

58. 
Arla stige upp, 
den som äga vill 
en annan egendom eller liv! 
Sällan liggande ulv 
ett lårstycke får 
eller sovande man seger. 

59. 
Arla stige upp 
som har arbetsfolk få, 
och tage med sin syssla i tu! 
Mycket försinkas 
för den, om morgonen sover; 
rask är till hälften rik. 

60. 
Av torrt trä 
och taknäver 
en man måttet känner, 
och vad ved 
vara kan 
ett helt kvartal eller halvår. 

61. 
Tvagen och mätt 
ride mannen till tinget, 
fast klent han är klädd! 
Över skor och knäbyxor 
ej skamsen någon vare, 
ej heller över hästen, 
fast han har en dålig! 

62. 
Han far och fikar 
med framåtböjt huvud 
örnen på urgammalt hav; 
så ock den man, 
som bland många kommer 
och har förespråkare få. 

63. 
Frågor den göre 
och give svar, 
som klok vill kallas! 
En må få veta, 
en andre icke; 
veta det tre, så vet världen. 

64. 
En klok man 
skall kuva sitt lynne, 
sin härsklystnad hålla i tygel. 
Då han märker, 
när bland modiga han kommer, 
att ingen är djärv framför alla. 

65. 
För de ord, 
som till andra man har sagt, 
ofta man bitter får böta. 

66. 
Mycket för tidigt 
kom jag på många ställen 
men alltför sent på somliga; 
drucket var ölet, 
obryggt ibland; 
sällan kommer led till lags. 

67. 
Här och var 
man mig hem hade bjudit, 
om ej mat till målen jag behövt, 
eller två lår hängt 
hos den trofaste vännen, 
sedan ett jag ätit hade. 

68. 
Elden är bäst 
för barn av människor 
och solens syn, 
och om sin hälsa 
man hava får 
och leva utan last. 

69. 
En man är ej olycklig, 
fast usel till hälsan; 
mången är av söner säll, 
mången av fränder, 
mången av fullt upp med gods, 
mången av välgjort verk. 

70. 
Bättre är leva 
än att liv sakna; 
vid liv, får sig karl alltid ko. 
Eld såg jag brinna 
i bål åt den rike, 
och död låg han utanför dörren. 

71. 
Den halte rider häst, 
den handen mist, blir herde, 
den döve duger i strid. 
Blind är bättre 
än att bränd vara; 
ej av någon nytta är liket. 

72. 
En son är bättre, 
fastän sent född, 
sedan faderns levnad är liden. 
Sällan bautastenar 
man ser vid vägen, 
om ej frände över frände dem rest. 

73. 
Två äro stridsmän: 
tungan dödar huvudet; 
under varje päls 
jag väntar en hand. 

74. 
Med fröjd den natten motser, 
som matsäck har att njuta, 
Kort räcka skepps rår, 
höstnatt hastigt skiftar. 
På fem dagar växlar 
vädret mycket 
men mer på en månad. 

75. 
Den icke något vet, 
som ingenting vet; 
av rikedom mången röjes som narr. 
Den ene är rik, 
den andre fattig, 
lägg ej den det till last! 

76. 
Fä dör, 
fränder dö, 
även själv skiljes du hädan, 
men eftermålet 
aldrig dör 
för envar, som ett gott har vunnit. 

77. 
Fä dör, 
fränder dö, 
även själv skiljes du hädan, 
men ett vet jag, 
som aldrig dör, 
domen över död man. 

78. 
Fulla fårfållor 
såg jag hos Fitjungs söner, 
nu traska de med tiggarens stav. 
Överflöd är 
som en ögonblink, 
vankelmodigast av vänner. 

79. 
En ovis man, 
om han erhålla kan 
gods eller kvinnors gunst, 
hans stolthet växer, 
men förståndet icke, 
i dårskap går han duktigt långt. 

80. 
Det rönes då, 
när om runor du spörjer, 
om de stavar, som från gudarne stamma, 
som höga makter höggo, 
och skaldefebern skar, 
då tyckes det bäst, att han tiger. 

81. 
Om kvällen skall dagen prisas, 
gift kvinna, då hon bränd är, 
svärdet, då det frestat är, 
flicka, då hon gift är; 
is, då man över kommer, 
öl, då det drucket är. 

82. 
I blåsväder skall skog man fälla, 
i bris ro ut på öppet hav, 
i mörkret med mö språka, 
ty många är dagens ögon. 
Å skepp skall man fart göra 
och skölden till skydd hava, 
till fäktning svärdet 
och flickan att kyssa. 

83. 
Vid eld skall man öl dricka, 
på isen skridsko åka, 
en kamp skall man mager köpa, 
en klinga med rost uppå; 
hemma skall man höst göda 
men hund i fäbod. 

84. 
På ord av en mö 
må ingen man lita, 
eller tro på gift kvinnas tal; 
ty på rullande hjul 
deras hjärta är skapat, 
föränderlighet i bröstet inlagd. 

85. 
Bristande båge, 
brinnande låga, 
glupande ulv, 
gormande kråka, 
grymtande svin, 
gran utan rot, 
växande våg, 
vällande gryta. 

86. 
Flygande spjut, 
fallande bölja, 
is, blott nattgammal, 
orm i ring, 
bruds ord i bädden, 
ett brustet svärd, 
björnens lek, 
ett barn av en konung. 

87. 
En sjuk kalv, 
en självrådig träl, 
en foglig vala, 
de nyss fallne i striden. 

88. 
Tidigt sådd åker 
må ingen tro, 
och ej för snart sin son; 
av vädret beror åkern, 
av sitt vett sonen, 
båda tvivelaktiga ting. 

89. 
Din broders mördare, 
om han mötes på vägen, 
ett halvbrunnet hus, 
en häst, än så snabb, 
- ty borta är gagnet, 
om ett ben skadas - 
ingen vare så lättrogen, 
att han litar på allt detta! 

90. 
Kärlek av kvinnor, 
som känna falskhet, 
är som med häst utan broddar 
på hal is åka 
med en yster tvååring 
och illa tämd, 
eller i stickande storm 
med ett styreslöst skepp 
eller som halt man på töfjäll 
skulle taga en ren. 

91. 
Bar sanning jag talar, 
ty båda jag känner: 
karlars tro mot kvinnor även vacklar. 
Då tala vi fagrast, 
när vi falskast tänka, 
det snärjer ock kloka sinnen. 

92. 
Fagert skall man tala, 
friarskänk bjuda, 
om en flickas kärlek man vill få, 
den ljuslätta ungmöns 
älsklighet prisa; 
då får, den som friar. 

93. 
För älskog lasta 
aldrig man skall 
sin nästa någonsin; 
ofta verkar på den vise 
men på vettlös man ej 
bedårande däjlighet. 

94. 
Ty ingalunda lasta 
en annan man skall 
för fel, som är fleras; 
till galna från kloka 
gör karlars söner 
älskogs mäktiga åtrå. 

95. 
Blott själen gömmer, 
vad i hjärtat bor, 
ensam sin känsla han känner. 
Ingen sjukdom är värre 
för en själfull man 
än att leva, med intet belåten. 

96. 
Det varsnade jag, 
då i vassen jag satt 
för att möta min älskade mö; 
kött och blod 
mig min käresta var, 
och dock jag ingenting av henne fick. 

97. 
Billings mö 
jag i bädden fann 
solvit sova. 
En jarls härlighet 
höll jag för intet 
mot att med denna förlederska leva. 

98. 
"Nära afton 
du, Oden, skall komma, 
om mö di dig vinna vill; 
allt går illa, 
om ej ensamma vi 
slik sak veta." 

99. 
Åter jag kom 
och älska mig tyckte; 
vist var ej, vad jag ville. 
Jag hoppades då, 
att jag hava skulle 
all hennes kärlek och tjusning. 

100. 
När jag kom fram, 
fick jag där se 
hela vakten av kämpar vaken, 
med burna bloss 
och brinnande ljus; 
min väg sig visade farlig. 

101. 
Och nära morgonen, 
när jag närmade mig åter, 
då sov salens vakt. 
En hynda jag då fann 
på det hulda vivets 
bädd bunden ligga. 

102. 
Mången mö god, 
om man mönstrar noga, 
lätt ändrar sitt lynne mot män. 
Det jag rönte, 
när jag rådklok mö 
till lättsinne lockade; 
allehanda smälek 
den sluga mig ådrog, 
och intet jag fick av den flickan. 

103. 
Man skall glad i hemmet vara. 
och glamma med gäster, 
dock förståndigt man sörje för sitt; 
minnesgod och målför, 
om man mångvis vill vara, 
omtala ofta det goda. 
Ärkenöt den heter, 
som har intet att säga; 
det är de ovisas art. 

104. 
Åldrig jätte jag besökte, 
nu är åter jag kommen; 
där föga jag fick med att tiga. 
Ej få ord 
till min fromma jag talte 
i Suttungs salar. 

105. 
Gunnlod mig gav 
på guldstolen 
en dryck av det dyrbara mjödet. 
En lumpen lön 
lät jag henne få 
för hennes ärliga ömhet, 
för hennes lidelses längtan. 

106. 
Borrens mun 
lät jag bana mig väg 
och gång i stenen gnaga; 
jag över och under 
omgavs av jättars väg; 
då gällde det hals och huvud. 

107. 
Av skickligt vunnen skönhet 
har jag skickligt mig begagnat, 
den kunnige föga fattas; 
ty Odrörer 
har nu upp kommit, 
dit, där människor bygga och bo. 

108. 
Ovisst är, 
om än jag kommit 
igen från jättars gårdar, 
om ej av Gunnlod jag hjälpts, 
den goda flickan, 
som jag fick i famnen sluta. 

109. 
Följande dag rimtursarne 
att fråga gingo 
om den Höges gifte 
i den Höges sal; 
efter Bolverk de sporde, 
om tillbaka han kommit 
eller Suttung ihjäl honom slagit. 

110. 
Ed på ring tror jag Oden 
avlagt hava; 
hur kan man på hans löften lita? 
Med svek han mjödet 
från Sutting tog, 
och i gråt han lämnade Gunnlod. 

111. 
Tid är att förtälja 
på talarens stol, 
som vid Urds brunn är. 
Jag såg och teg, 
jag såg och tänkte, 
jag lyssnade till männens mål. 
Om runor hörde jag dem tala, 
om råd de ej heller tego, 
vid den Höges sal, 
i den Höges sal 
hörde jag sägas så. 

112. 
Jag råder dig, Loddfavner, 
men råd må du taga; 
du får fördel, om du följer dem, 
de bli goda att begagna. 
Stig ej upp om natten, 
om du ej är ute och spanar 
eller måste ut på gården gå! 

113. 
Jag råder dig, Loddfavner, 
men råd må du taga; 
du får fördel, om du följer dem, 
de bli goda att begagna. 
Sov ej hos kvinna, 
som är kunnig i trolldom, 
så att hon i famnen dig fängslar! 

114. 
Hon gör det så, 
att du ger varken akt, 
om till ting eller konungen du kallas; 
mat du vill ej hava 
eller människors umgänge; 
sorgsen går du att sova. 

115. 
Jag råder dig, Loddfavner, 
men råd må du taga; 
du får fördel, om du följer dem, 
de bli goda att begagna. 
En annans hustru 
du aldrig locke 
att förtroligt med dig tala! 

116. 
Jag råder dig, Loddfavner, 
men råd må du taga; 
du får fördel, om du följer dem, 
de bli goda att begagna. 
Om på fjäll eller fjärd 
du fara lyster 
skaffa dig riklig reskost! 

117. 
Jag råder dig, Loddfavner, 
men råd må du taga; 
du får fördel, om du följer dem, 
de bli goda att begagna. 
En elak man 
du aldrig låte 
höra vad otur dig hänt; 
ty av en elak man 
du aldrig får 
för lämnat förtroende lön. 

118. 
Svårt tilltygad 
såg jag en man 
genom ord av en ond kvinna; 
falsk tunga 
tog hans liv, 
och dock ej för sann sak. 

119. 
Jag råder dig, Loddfavner, 
men råd må du taga; 
du får fördel, om du följer dem, 
de bli goda att begagna. 
Vet, om en vän du har, 
som du väl tror, 
far träget att honom träffa; 
ty av ris höljes 
och högt gräs